Mrs. Coskun

Min situation just nu. Maken jobbar kväll denna helg och jag har hur mkt som helst att ta itu med inför nästa vecka in shaa Allah så när mamma ringde och frågade om hon skulle komma över och leka med barnen skrek jag nästan JA TACK haha – allhamdulilah för mor och far föräldrar och må Gud bevara dem till oss.

Att studera medan man är gift är lätt som en plätt i jämförelse med när man har barn. Allt handlar om att planera rätt (vid båda situationerna) och fördela tiden rättvist, mot både en själv och sin partner/barn. Det handlar också om kommunikation mellan partnerna, vad förväntar sig min man av mig och jag av Honom och hur planerar vi bäst så båda blir nöjda? Min man visste tex redan vid vår första sittning att jag och min familj är väldigt måna om utbildning och att ovasett hur lång tid dd än må ta så är min ambition att bli klar med studierna. De är viktigt att man planerar framtiden utifrån de mål man har. Först måste dock ens individuella mål bli gemensamma annars blir de svårt, enligt min mening. Min man måste vilja nästan lika mkt som jag att jag ska bli klar och lyckas annars kommer första bästa hinder i vägen störta oss och vise versa, förstår ni? Mitt mål har alltid varit att ta just denna examen just för att kunna flytta utomlands/göra hijra. Jobba som lärare och utbilda vår unga generation på bästa sätt och samtidigt vara en förebild för mina barn. Och det hoppas jag uppnå in shaa Allah <3

som nygift kan livet vara för roligt för att sitta i skolbänken. Men ser man på sina studier som en del av ens vardagliga dyrkan så kommer man inte tappa fokus. Det är svårt att finns motivation i början men då kanske man kan ge sig själv någon vecka månad eller termin att pausa och landa i det nya (så gjorde jag lite halvt haha) och sen fortsätta när man är redo. Risken är dock att glappet blir för stort så mitt tips är att bara fullfölja studierna och sen njuuuta av friheten hehe <3 eller vad säger ni andra ?