Varje dag vaknar jag upp med så fina ambitioner – jag ska städa, laga god mat, plugga teori, leka med barnen och vara glad och sociala. Men varje dag är jag lika trött och slutkörd att inte ens kaffe hjälper mig längre. Trots att jag får mkt hjälp med barnen är ja bara helt slut. Är det pga amningshormonerna? Och denna värme? Jag har liksom gått upp 06,07 vare dag i över 2 år, man tycker ju att kroppen borde vara van nu..
Hur som helst ska ja försöka få i mig lite frukost nu och komma iväg ut med barnen, får se vad dagen har att bjuda på. Önskar er en fin dag <3
Alltså ååh. De känns som en lättnad över bröstet axlarna o hela själen typ när nån säger att det är extremt tufft med två barn. Får höra av min make att alla tar hand om barn… men jag är så trött och hemmet ser kaos ut. Tillslut vet jag inte ens om det är jag som överdriver eller inte… leka med barnen, städa hemmet, laga mat, vara en bra fru med ett gott humör. Knappast. Må allah hjälpa oss
Nej Walla ja klarar knappt av vardagen längre, de är tufft och de är okej att tycka så! De betyder inte att man är otacksam eller dålig som mamma och fru. Vissa människor har mer tålamod, ork, energi än andra så är de bara – Gud jar skapat oss olika, inte bara till utseende utan i personlighet, styrka och intellekt. Viktigt att komma ihåg de <3 heja oss !!
Jag känner igen mig lite i det du skriver.. Jag brukade själv vara väldigt aktiv med massor av bollar i luften (företag, olika studier, hemmet osv) och så 2 småbarn på det.
Trodde att allt gick toppen tills jag en dag bara gick in i väggen totalt. Utmattningssyndrom. Subhaan Allaah. Jag hade tidigare nästan skrattat åt liknande ”syndrom” men wow vad jag fick uppleva denna chock som en total överraskning.
Kroppen klarade fysiskt inte av stresshormonerna längre och INGENTING fungerade för att ”vakna till och bli alert”. Jag klarade inte av stress på någon nivå.
Det var bara att skala ner på alla krav och släppa majoriteten av alla uppgifter – och därefter bygga upp igen. Det tog mycket lååång tid och var så konstigt – jag som var så van vid att ha höga krav på mig själv. För jag kunde bara ta ytterst små steg framåt varje dag. Så fort jag kände för stor press så bara la jag ner ALLT. Allaahul mustaan.
Men idag ser jag det som en välsignelse, för det fick mig att satsa fullt ut och helhjärtat på få projekt istället för halvdant på flera stycken. Och nu när jag fick ”bygga upp” allt från grunden igen så har jag lyckats få in mycket bättre och hälsosammare rutiner.
Menade absolut inte att syfta på vad du går igenom, kära RGC, må Allaah ge dig allting gott.
Ditt inlägg fick mig bara att tänka tillbaka på den tiden och vilja skriva en kommentar så att kanske någon mamma som läser detta som känner igen sig vet att det löser sig in shaa Allaah <3
Åh tack för att du delade med dig <3 Känns verkligen ''skönt'' att höra att man inte är ensam om att vara utmattad, känns som folk fixar 3-4 barn galant och här sitter jag och klagar på ''bara'' två men det är egentligen inte bara, speciellt inte med alla siodprojekt man har som du säger.
Må gud underlätta för oss alla kämpande mammor där ute <3
Min snart treåring har också raseri utbrott från en helt annan värld ! Jag begriper inte vart detta kommer ifrån. Min tanke är att hon kanske märker att mamman är rätt så trött och kanske kräver extra uppmärksamhet ? Kan va en orsak. Sen är den åldern rätt så jobbig jämfört med andra jag pratat med. Inte ens några nap hjälper mig längre, jag som levde på dom förut. Ibland undrar man hur man orkar. Svårt att få ngt gjort hemma dessutom när hon klänger ovh drar i en. Vi kan leka hur mycket somhelst och ändå är det inte tillräckligt. Helst ska hon sitta i mitt knä hela dagarna och det går ju inte.
Tips ? Blir nog inlagd snart.
Åh hoppas det släpper för dig snart! Jag vet exakt hur det känns de där, kämpa kämpa, efter regn kommer alltid solsken <3